Andning är en färdighet. Problemet är att ingen tränar den.

Något har hänt de senaste åren. Andning har gått från något man inte tänkte på till något elitidrottare pratar om öppet. Tennisspelare, simmare, fotbollsspelare, löpare. Fråga vem som helst på högsta nivå vad de gör för att hantera press, och andningen kommer upp inom en minut.

Medvetenheten har alltså kommit.

Praktiken har inte.

Alla vet. Nästan ingen gör.

Fråga tio personer på ditt gym om de tror att andningen påverkar hur de tränar. Nio säger ja. Fråga sedan hur många som gjort något åt det den senaste veckan.

Det är inte lättja. Det är något annat, och det är värt att förstå.

Andning är den enda kroppsfunktion du både kan strunta i och styra

Du kan inte bestämma att din matsmältning ska gå långsammare. Du kan inte välja pulsen direkt. Men andningen kan du styra, i vilken sekund som helst, utan utrustning och utan att någon märker det.

Och samtidigt är den den enda du kan gå ett helt liv utan att en enda gång tänka på.

Det är precis den dubbelheten som gör den svår att träna. En färdighet du kan använda när som helst blir en färdighet du aldrig kommer ihåg att använda.

Problemet är inte kunskap. Det är påminnelsen.

Andningsträning är inte komplicerad. Andas in på fyra, ut på sex. Håll munnen stängd genom uppvärmningen. Ta tjugo sekunder mellan seten och gå ner i varv innan nästa.

Ingen av de sakerna är svåra att förstå. Alla är svåra att komma ihåg.

Det beror på att andningen är osynlig. Den ger ingen signal. Den ber aldrig om din uppmärksamhet förrän den redan gått fel — när du står böjd med händerna på knäna och flåsar med öppen mun. Då är påminnelsen för sen.

Det som faktiskt ändrar beteende är sällan mer information. Det är något fysiskt som finns där i ögonblicket.

Vad en nasal strip faktiskt gör

Det finns två saker, och den ena pratas det aldrig om.

Den mekaniska. Ett flexibelt fjäderband löper över näsryggen och lyfter näsvingarna utåt. Det fysiska motståndet i näsan minskar, vilket gör det lättare att hålla näsandningen igång i just de lägen där kroppen vill öppna munnen.

Den andra är påminnelsen. Du kan inte bära något på näsryggen och glömma att du andas. Den sitter där genom hela passet, genom hela natten. Varje gång du märker den märker du också hur du andas.

Den gör ingenting åt din andning. Den gör att du lägger märke till den.

Och det är den delen som förändrar något över tid. Inte för att remsan tränar dig, utan för att du inte längre kan glömma bort att du kunde.

Den ärliga delen

Vid riktigt hög intensitet räcker näsan inte till. En sprint, sista kilometern, ett avgörande rally. Då är munandning nödvändig, och det är inte ett misslyckande — det är kroppen som gör exakt det den ska.

Poängen är inte att aldrig andas genom munnen. Poängen är att stanna kvar i näsandningen så länge som möjligt innan du byter, och att märka när du gör bytet i stället för att bara halka in i det.

En remsa löser inte tekniken åt dig. Den sänker tröskeln och den håller frågan levande.

Så använder du den som en påminnelse

Sätt på den innan uppvärmningen, inte mitt i passet. Då är den på plats när du fortfarande har kontroll och kan känna skillnaden.

Använd den i pauserna, inte bara i arbetet. Mellan seten, mellan poängen, mellan intervallerna. Det är där kontrollen faktiskt byggs, och det är där du hinner tänka.

Bär den när du somnar några kvällar. Inte för att lösa något, utan för att lägga märke till hur du andas i minuterna innan du somnar. De flesta har aldrig gjort det en enda gång..

Läs mer om varför näsandningen spelar roll i Andningen avgör. Vill du börja finns våra nasal strips här.